Pastell å Co rekommenderar... #2

Andra artikeln i serien Pastell & Co rekommenderar är ett faktum. För nytillkomna pasteller kan jag medge att artikelserien helt sonika handlar om saker och ting som uppskattas, och som bringar vardagen det där lilla, lilla extra! På tur, mästerverket tillika Stones-albumet Exile On Main St.

The Rolling Stones

Exile On Main St.

1972

Rolling Stones/Atlantic

Albumet kan, i korta ordalag, beskrivas som ett spankingkalas ingenting annat kom i närheten av på sin tid. Men så banala får vi inte lov att vara. Dags att gå på djupet med andra ord...

Albumet svänger, klöser, smiskar och smeker om vartannat med en pondus som får de allra mest trogna BDSM-anhängare i läder att bete sig både argt och avundsjukt. 

En minst sagt kryddad inledning, jag vet. Men den här skivan har inga gränser. 

Året är 1971 och bandet tillkännager sitt beslut att utvandra till Frankrike, skälet? Massmedial och polisiär förföljelse, samt skatterna, så klart. Lasset går till Frankrike och den trivsammare Rivieran. Inspelningsplatsen för skivan blir Richards hem, klassiska kåken Nellcôte, dit bandet tar sin mobila inspelningsstudio. Nellcôte som för övrigt användes som högkvarter av Gestapo under andra världskriget, vilket Richards i efterhand haft rätt kul åt.

Men vi backar bandet något. I Januari 1971 behandlas Keith Richards dåvarande fru, Anita Pallenberg, för sitt drogberende. Mr Richards tyckte att detta var mindre kul och bestämde sig för att, tillsammans med två polare, åka å hälsa på henne. De sätter sig således i Richards bil vid smeknamnet Pink Lena (för att bilen inte skulle bli stulen hade Keith låtit lackera den i överdrivna färger vid flera tillfällen). Keith nickar, efter att i flera dagar bara drivit runt, till vid ratten och väcks av en hejdundrande smäll, när den stora bilen susade över över en rondell och kraschade in i en vägg. Richards inser genast att han var ett lätt byte med sitt långa hår, underliga kläder och med fickorna fulla av droger och slängde nycklarna till den ena polaren, Tony, med en rask order om att ta hand om bilen, medan Keith och den andra lösdrivaren, Michael, hoppar ur bilen, galopperar de uppför gatan med polisserenerna tjutande i öronen. De hoppar över den första mur de kommer fram till och börjar snabbt att gräva ett hål att gömma sitt förråd i. Var på Keith och Michael blir ytterligt förvånade när de upptäcker att de hamnat i trädgården hos sin pianist, Nicky Hopkins, som artigt bjuder in dem på en kopp te. Vadå Alice i underlandet-liknande värld?

Tillbaka till albumet. Albumet spelades in i Richards källare vilken kallades Keith's Coffee House. Mick Jagger har i efterhand sagt att källaren var minst sagt motbjudande och kändes mer som ett fängelse. Han menade att luftfuktugheten var för hög: "Så fort jag öppnade munnen för att sjunga, var min röst borta. Det var så fuktigt att alla gitarrer var ostämda igen innan vi hann till slutet av låten". Richards älskade dock inspelningen där alla medlemmar för en gångs skull var samlade under ett å samma tak: "Det var 50 grader. Alla satt och svettades och spelade utan brallor. Det var då jag började med Jack Daniel's, för man försöker bli klar med körpartierna på ett spår eller eller med solosången på Happy och rösten börjar försvinna. Då får man en halvtimme till, och så fortsätter det".

Musiken då. Det blev till slut ett dubbelalbum, ett bra och, ett minst sagt, brett sådant. Det är även något imponerande över den ledighet med vilken Stones kopplar ihop de stora lärorna - blues i Ventilator Blues, country i sköna Sweet Virginia, soul och gospel i Let It Loose och tvärsäker rock i de stora hitsen Tumbling Dice och Happy - hela spektrat så att säga. Den sistnämnda, en låt som Keef The Riff drog ihop under ett soundcheck, när de andra sölade ner sig på den lokala syltan.

Som sagt, detta dubbelmonument till album är ett måste för rockfanatikern... Min favorit? Stop Breaking Down

Avslutar med bilder och musik från Nellcôte, sommaren 1971... Livet kunde väl varit svårare!