1) Rick Astley - Take Me To Your Heart
2) Eric Carman - Hungry Eyes
3) Dan Hartman - I Can Dream About You
Visar inlägg med etikett 80-talet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 80-talet. Visa alla inlägg
lördag 2 januari 2010
Julen är över...
... Och nyåret inkrökat. Med det kommer TRE skäl till att vi fortast möjligt bör lämna vintern bakom oss, och fortast möjligt ta avstamp mot våren och dess soliga och gemytliga bravader.
söndag 20 december 2009
Pastell å Co rekommenderar... #4
Artikeln nummer fyra i serien Pastell & Co rekommenderar är nu tillgänglig i etern. Det känns som att denna del i gamla bygget är på tok för bra för att ändra på. För gamla pasteller kan jag informera om att artikelserien helt sonika handlar om saker och ting som uppskattas, och som bringar vardagen det där lilla, lilla extra!
Luther Vandross
Never Too Much
1981
Epic
Nåväl. Det är synd att det i skrivande stund är december å snöslask. När man hör Mr. Vandross tjusiga stämma vill man onekligen teleportera ju onekligen till random rosétjöt på Kalmar Slott i säg, maj månad. Minnen det!
fredag 18 december 2009
Rick James
Jag kan inte bestämma mig för vad som är sjukast alternativt härligast med videon nedan. Antingen så är det Rick å hans sjåsfritt avslappnade pressmaterial eller killen som verkligen fått för sig att filma skiten å sedan ladda upp det på tuben.
Mr. James verkar hur som haver lika påtänd som ett oljeraffinaderi...
fredag 8 maj 2009
Pastell å Co rekommenderar... #3
Tredje artikeln i serien Pastell & Co rekommenderar har nu nått brevlådan. För nytillkomna pasteller kan jag medge att artikelserien helt sonika handlar om saker och ting som uppskattas, och som bringar vardagen det där lilla, lilla extra! Över till Make It Big!
Wham!
1984
Columbia
Du vet att du gillar det. Och du vet att du inte vill att folk ska veta att du gillar det. Men de gillar det också, så skulle vara man enkelt kunna sammanfatta detta fabulösa verk signerat George Michael och han den där andra (Andrew Ridgeley)!
Helt enkelt är detta en av de bästa popalbumen som någonsin nått vår fagra rosé- och soldränkta stofthyddor. Att det fortfarande står upp riktigt bra i dag över 20 år säger ju en hel del. Albumet suger i sig paralydrinkar med låtar som Wake Me Up Before Yo Go-Go och Everything She Wants, samtidigt som de skrålar poesi (nåväl) i Careless Whisper och The Isley Brothers' Like A Baby. Kort och gott, varje spår på det här albumet är och var tillräckligt bra för att vara singel, vartenda en! Räcker så! Skivan representerar 80-talets mer angenäma sidor och kan inte rekommenderas nog!
P.S. Du hör den bäst i vallgraven i sommar! D.S.
tisdag 28 april 2009
lördag 25 april 2009
onsdag 15 april 2009
Hjälp mig!
Känner ni igen meldoin? Den där överjävliga saxofonen!? Trofan ni
gör det... Det gör jag också. Men kan inte placera den... En del av
mig säger att originalet är något soundtrack till nån tv-serie från
80-talet, typ Falcon Crest... Vad säger ni?! Ge min nu innan jag
blir tokig!
I morgon adderar jag för övrigt sliskig skivbolagsboss till visitkortet.
Kl. 14 är det dags!
söndag 12 april 2009
Too awesome for words #11
Många Gessle-skrivna låtar har passerat revy sedan 1986, men frågan är om inte denna är den bästa? Neverending Love, låten som drog igång hela Roxette-cirkusen...
fredag 10 april 2009
fredag 13 mars 2009
onsdag 11 mars 2009
Lionel - 17 år för tidig
Våren närmar sig med stora steg, vilket ju är jättetrevligt! Men många frågar sig nog hur man löser utstyrseln till den första riktiga vårkvällen, ni vet den där kvällen där man åker på den sedvanliga förkylningen!
Lugn, menar Pastell & Co! Det ordnar sig. Kläderna är inget problem! Klä dig helt enkelt som allas våran playboy Lionel Richie. Han poserar nedan världsvant till vad som senare skulle bli hans bejublade självbetitlade debutalbum, som för övrigt är rätt bra! I alla fall, med denna outfitta gör du ingen besviken! Ett plus är ju om vederbörande kör all in, med andra ord köra kläderna inklusive lejonfrillan å muschen, då är det stolpe in - alla dagar i veckan!
söndag 1 mars 2009
torsdag 26 februari 2009
Too awesome for words #6
Lagom till löning levereras France Gall, som ändå var rätt bildskön under 80-talet...
lördag 21 februari 2009
Tävlingsdags
Då var det dags för omröstning, Pastell & Co's soundtrack ska fastslås! Och det innan högsäsongen tar fart på allvar! För att styra upp denna omröstning någorlunda begränsar vi oss till fyra (4) bidrag. Omröstningen kommer att fortgå under månaderna februari och mars. Vinnarlåten kommer sedan att presenteras på ett bättre roségalej vilket är planerat till någon kväll efter påskhelgen! Håll till godo tills dess!
En utlottning av en flaska blaskigare Henkell Trocken kommer även att äga rum under banketten i april...
1. Luther Vandross - Never Too Much
2. Eddie Murphy - Party All The Time
3. Baltimora - Tarzan Boy
4. Murray Head - One Night In Bangkok
torsdag 19 februari 2009
måndag 16 februari 2009
Pastell å Co rekommenderar...
Då var det dags för en ny programpunkt, den är visserligen jävligt bred, men jag gillar konceptet! Den handlar helt sonika om saker och ting som jag uppskattar, och som ger vardagen det där lilla, lilla extra. Först ut är musikalbumet Back In The High Life. (Klicka på albumtiteln för länk till Spotify)
Steve Winwood
Back In The High Life
1986
Island Records
Efter att ha raglat runt i diverse musikgenres, jazz i Muff Woody Jazz Band, R&B och blues i Spencer Davis Group, psykedelisk rock i Traffic och rock i det kortlivade projektet Blind Faith, hittade Winwood rätt. Efter ovan nämnda, halvdana som lyckade, musikaliska resor satsade Winwood till slut på eget material.
Vi snackar sent 70-tal och Steve börjar bli varm i solo-kläderna. Det börjar svalt i och med det självbetitlade albumet 1977. Men i och med att det andra albumet släpps brakar cirkusen lös. Steve är nu en produkt av 80-talets soliga och cocktailkrökande framgång och det verkar som att han droppar hits i sömnen. Låten Valerie, som sedermera blev Call On Me, skrivs av bara farten och vips släpps Back In The High Life.
När året 1986 sammanfattas kan man lugnt säga att Steve tillhör den yttersta eliten. Han drar hem hela tre Grammys, däribland som bästa manliga popartist. Succén är ett faktum och skivan som föranleder detta magiska år är, just det, Back In The High Life.
Skivan är enligt min mening ruggigt ojämn, men det var på något sätt konceptet under 80-talet, som det känns. Lyckades bara skivan spotta ur sig ett gäng hits så var allt frid å fröjd, då var det skit samma hur värdelöst resterande material lät. Detta tog Steve till fasta på och resten är historia. Låtarna jag rekommenderar är:
Higher Love - Behöver knappast någon utförligare presentation, en av de stora arrangemangen under årtiondet. Minns att min kära mor diggade sönder denna låt under min barndom. Den fanns alltid redo på band i handskfacket när familjen skulle på vift under deras förstföddes första år på jorden.
Take It As It Comes - Kan inte säga vad som är så härligt med denna låt, men den svänger, utan tvekan! Tacka saxarna och det överjävliga gitarrsolot för det! I alla fall, magkänslan säger att den helt enkelt kommer göra sig perfekt med ett glas blaskigare rosé och ett par farligare bågar våren/sommaren '09.
The Finer Things - Helt klart en av de mer lustigare låtarna jag hört på länge. Den känns schizofren, minst sagt. I ena sekunden tror Steve att han är medlem i N'Sync och således drar på bröderna Nick och Aarton Carter baklänges i ren och skär pojkbandsanda, för att kort efter det byta skepnad helt och dra av en refräng som skulle passa in som soundtrack till Sällskapsresan S.O.S. (refrängen skulle göra sig perfekt i sekvensen där Stig-Helmer fastnar i spinnakern)
Resten av låtarna tycker jag mer eller mindre ni kan låta vara. Visst, det finns väl ytterligare någon låt som svänger, men spendera hellre er dyrbara tid på klippet nedan!
söndag 15 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
