Blues blues blues

Damen kollar Let's Dance. I mångt och mycket begripligt, det är ju trots allt ett kvinnofolk vi har å göra med. Jag å andra sidan tittar hellre på när färg torkar. Nae, vid närmare eftertanke behöver det inte ens vara en nymålad vägg jag behöver vila ögonen på. Kall å grå betong räcker bra. Det är tamejtusan roligare att stirra på. Gav upp när det var dags för första dansen. Den där Agneta Sjödin skulle dansa. Letade efter katetern men skönjade ingen. Misstog mig. Trodde hon hade åldern inne. Förresten känns det bara som att det är stjärtgossar å till åren gångna politiker som är med i den här smörjan. Hur som helst.

Tröstar mig med vårklädesletande och blues. Bäst idag är utan tvekan pajasen tillika bluesartisten Buddy Guy och dennes It's A Jungle Out There (länk).

Hög tid för cover!

Trillade häromdan över en mer eller mindre lysande cover på Roxettedängan The Look. I Am Cereal heter gruppen och verkar vara av tyskt börd! Kommer absoluta stämma väl överens med ett glas negerfot till helgen!

Skrämmande likt Tompa Jones..?

Slökollade på matchen Fiorentina-Bari häromdan och förundrades över hur lik Tom Jones Baris tränare Ventura (se länk) var.

Jag hade aldrig klarat av att taktiktugga med värdige tränare Ventura. Tankebanorna hade inte riktigt överensstämt. Han tänker offsidefälla och sidledspass. Jag tänker brösthår och pussycat.

Den gode Mose

Mose Allison är utan tvekan min nya favorit. Snubblade över Mose via nått jazz-album häromveckan. Det är speciellt ett album som satt sina avtryck, nämligen I Don't Worry About A Thing, och på det, en låt som just nu går på repeat i podden. Denna gåva till mänskligheten heter Your Mind Is On Vacation och är i mitt tycke helt formidabel. Det självklara valet på vägen till kontoret varje morgon. Svänget, rösten å texten. Smaka på vers två:

You're quoting figures, you're dropping names

You're telling stories about the dames

You're always laughin' when things ain't funny

You try to sound like you're big money

If talk was criminal, you'd lead a life of crime

Because your mind is on vacation and your mouth is working overtime

Inte blir det sämre av att käre Mose ser ut som en blandning av en gestapo-polis och random helylle skogshuggare. Fantastiskt!

Tompa Waits!

Den amerikanske musikjournalisten Gary Graff beskrev en gång artisten Tom Waits och dennes röst som om denne blivit dränkt i ett fat bourbon, lämnad hängande i rökhuset några månader och därefter blivit överkörd av en bil.

Tom Waits är ju som nu kanske redan förstått minst sagt säregen i sin musikstil och Pastell håller helt och hållet med om ovan nämnda beskrivning. Det är en blandning av blues, jazz och något lurigt industrialt. Men inte nog med att han är en hyvens bra musiker. Han verkar även vara en väldigt härlig människa. Eller vad sägs om det här?

Tips inför morgondagen

Är Du likt Pastell trött på Carola och hennes vareviga Betlehemsplattor som år efter år släpps i nya versioner - den ena risigare än den andra.

Pastell tycker att detta fenomen blir särskilt påtagligt på julaftons morgon då familjen traditionsenligt träffas framför brasan över en gräddigare likör. På detta ska det ju sjävklart vara julmusik och oftast blir det Carola, Jill Johnson eller nån av homofilerna Magnus Carlsson eller Peter Jöback. Den närmast elektriska stämningen som sakta men säkert byggts upp under morgonen försvinner på en ynka tusendel. Är nära på att kvävas varje gång. Och ett likadant scenario kommer ju att utspela sig i morgon. Ett som är säkert. Det är ju liksom tradition.

Känner du igen dig?

Nu kan du äntligen pusta ut och luta dig tillbaka. Tiden bör istället spenderas på Stevie Wonders lilla julpärla Someday At Christmas från 1967. Inget överjävligt i sig, bara ett hyvens substitut till allt det där enahanda och slentrianmässiga som år efter år anstränger sig för att vandalisera vår ädla juletid.

God jul!

Pastell å Co rekommenderar... #4

Artikeln nummer fyra i serien Pastell & Co rekommenderar är nu tillgänglig i etern. Det känns som att denna del i gamla bygget är på tok för bra för att ändra på. För gamla pasteller kan jag informera om att artikelserien helt sonika handlar om saker och ting som uppskattas, och som bringar vardagen det där lilla, lilla extra!

Luther Vandross

Never Too Much

1981

Epic

Luther Fuckin' Vandross is a fuckin' man of genius! Superlativen kan vara slut redan där, typ! Men den gobben föddes minsann att sjunga. Lyssna bara på den helt tokiga inledningen av albumet Never Too Much. Känn dig hänförd; Never Too Much, Sugar And Spice och Don't You Know That! Vilken käftsmäll. Tveklös line-up! Det blir inte sämre av av att Luther droppar ett av 80-talets tyngsta intron i She's A Super Lady. Out If Touch kan slänga sig i väggen. Det här är 80-talet från sin allra bästa sida.

Nåväl. Det är synd att det i skrivande stund är december å snöslask. När man hör Mr. Vandross tjusiga stämma vill man onekligen teleportera ju onekligen till random rosétjöt på Kalmar Slott i säg, maj månad. Minnen det!

En sån som Bob

Bob Dylan är en rackare som jag lyssnat allt mer på under senare tid. Det är ju inget konstigt i det alls. Det är en jävel på att knopa ihop musik och det känns på något sätt ganska menlöst att hylla en sån som Bob... Inget scooop direkt. Jag menar, va fan, killen är ett geni och kommer vara en av de allra största för en lång tid framöver. Men jag kan dessvärre inte hålla mig.

Det är ju inte direkt så att man sticker ut hakan när man påstår att exempelvis Blonde On Blonde eller Highway 61... är bland de plattor som någonsin släppts. De plattorna är lika viktiga för musikhistorien som Kevin Costner var för 80-talets filmindustri.

Tycker det är rätt kul med jämförelser. Sätter saker i perspektiv och det ger en aningen nyktrare bild över saker och ting. Man kan säga att dessa två verk, samt många många fler komponerade av Dylan är typ Kate Moss; överskön, nonchalant och jävligt mysig medan exempelvis E.M.D.s nykläckta julskiva Välkommen Hem mycket väl kan vara en korsning mellan Erik Åsbrink och Zübeyde Simsek; småsmörigt, tjatigt och alldeles för fittigt.

Inte sant?

Rick James

Jag kan inte bestämma mig för vad som är sjukast alternativt härligast med videon nedan. Antingen så är det Rick å hans sjåsfritt avslappnade pressmaterial eller killen som verkligen fått för sig att filma skiten å sedan ladda upp det på tuben.

Mr. James verkar hur som haver lika påtänd som ett oljeraffinaderi...

Grammis '10

Sitter på pendeln till jobbet. Tiden fördrivs med lokala gratisblaskan där jag läser om Grammisgalan 2010. Jag blir som vettskrämd, nån slags paranoia infinner sig. Håller man på att bli gammal är första tanken. Känner tamejtusan knappt igen nån artist. Visst, nåra känner man ju till. Men vilka är Dead By April, Erik Hassle, El Perro Del Mar, Adiam Dymott och Mike Snow? Känner mig som Rune - med stomi - 75 år när jag läser artikeln, illa till mods över att ungdomen slängt mig ut i vuxenlivets okunnighet.

En sak till bara; har inte Sverige bättre artister att komma med? Jag menar, Takida är nominerade till årets bästa låt och Caroline af Ugglas till bästa kvinnliga artist.

Det är aningen skralt.

Sommarlov

Pastell tar nu sommarlov. Egentligen gjorde bloggen det redan i förra veckan, men först nu är det offentligt! Nu ska det bara kureras och njutas. Bara sommarvädret kommer igång så..!

Till nästa gång, ge Madeleine Peyroux en chans! Jazzigt, popigt å alldeles underbart!

Väl sett, hört å mött!

Talk Is Cheap - Keith Richards

Luta er tillbaks, häll upp en rökig wigge, slut ögonen å låt er tillfredställas. 

Enligt min åsikt är detta ett ruskigt underskattat rockalbum. Inte alls på samma nivå som de bästa av Stonesalbumen, men det tror jag inte det är tänkt som heller. Här handlar det inte om att leverera hits såsom Start Me Up (som i själva verket var en slö, nerkrökad reggae-låt signerad Keef) eller dansanta Miss You. Istället läggs fokus på ren och skär rock, radioformatet har lagts åt sidan. Som ju oftast är fallet om Mr. Richards får bestämma! Skål!

Länk finnes här!

Städning på schemat

Morgondagen kantas av mat, examen, familjebesök å krökskiva. Men innan dess måste vissa saker avklaras å bockas av, däribland städning.

I och med respektive föräldrars intåg under morgondagen måste Villa Fridström/Johanssons vara representabel. Sagt och gjort. Nu sitter jag på mina sköra knän å rengör golvet med stålull! Pärlorna lämnar pannan och skrubbsår och blåsor börjat så sakteliga infinna sig på min arma kropp...

Naae. Så illa är det inte. Har det ändå rätt kul när jag städar, tycker inte det är så illa. Bara jag får göra det på mitt eget sätt och i min egen takt. Dock hävdar fru Fridström att detta allt som oftast äventyrar resultatet av min städning. Nåväl, så är det.

Tänkte dela med mig av de just nu bästa städlåtarna! Håll i hatten:

1. Warwick Avenue - Duffy

2. The First Girl On The Moon - Roxette

3. Don't Believe In Love - Dido

4. Everything Reminds Me Of Her - Elliott Smith

5. We Die Only Once (And For Such A Long Time) - Moneybrother

Länk finnes här!

Coffeehouse Jazz

Ett rykande musiktips såhär i förbifarten. Coffehouse Jazz! Där finns allt man kan tänkas behöva för en mysig kopp kaffe. 

För än bättre njutning, addera en liten liten cognac-rackare...

Måndag förmiddag!

Jaha ja! Då var denna epok slut! Kära studentkår. Jag kommer allt sakna dig men jag tror och känner - för bådas bästa - att det räcker nu!

- - -

Tidernas bästa låt (nååja, just nu iaf) kan mycket väl vara Otis Reddings (Sittin' On) Dock Of The Bay. Det finns inga som helst fel i den låten.

- - -

Försökte återigen kolla nattens NHL mellan Detroit å Pittsburgh. Men det går fan inte helt enkelt. Stupade efter en period! Det är själva fan! Desto bättre att Detroit löste biffen till slut. Abdelkader... Eller är det Abra-kadabra!? Ny match natten mellan tis å ons! Då ska det sannerligen försökas igen!

- - -

I fyra långa år har vi känt varandra. Fylla ut och fylla in. Samma visa om å om igen. Lördagarna i ända. Naae. I lördags fick vi till ett värdigt avslut. Det räcker så!

- - -

Vilken sanslös avslutningshelg det blev ändå! Allt var ju verkligen topp! Till och med plastmuggarna på Kåren. För att inte tala om fredagens groggar på Byttan i fredags.

- - -

Eller varför inte Nancy Sinatras dundersköna, småjazziga och soliga tolkning av Stones-dängan As Tears Go By...

- - -

På torsdag är det ceremoni. Ny schhlips ska inhandlas i veckan...

- - -

Bag in box å korp ikväll. Hoppas Johnny Bråttom tvålar till det ordentligt...

- - -

Vilken låtskatt den gode Otis sitter inne på för övrigt...

- - -

Och ja... Formatet på det här och liknande inlägg har jag kopierat rakt av från Bjurmans blogg. Hade gärna kunnat byta plats med dig nu! Vad jag förstått så fläker du chips å cola på Joe Louis Arena i dessa dagar. 

- - -

Räcker för nu. Hörs i morgon! 

Sommarkänslor

Idag nådde de första riktiga sommarkänslorna Villa Johansson/Fridström. Vilken jäkla värme det är. Helt otroligt. Vilken energikick! Detta gjorde att jag efter lunchen på 4kök - mmm... deras krämiga ostsås är magisk - lunkade hemåt för att youtuba ihjäl sommaren. Och nej! Jag ska inte vara så banal nu att jag lägger upp random klipp med Ledig, Gessle eller den där Winnerbäck. Naae.. inte Gärdestad heller för den delen! 

För mig stavas sommar Sven-Bertil Taube. Och vad passar bättre än att förena en gemytligt jäkla vacker visa med en härligt gosig blazer. Sommar å stil, förenat! 

Jag önskar att jag en gång i livet - bara för en dag - får möjligheten att få klä mig som denna härliga gubbe, utstyrseln är 5/5!

- - -

I morgon är det Champions League. Vilken kväll det blir! Nu åter till bokläsning - Roger Moore.

Blank & Jones

Vilket jävla radarpar alltså. Blank & Jones. Riktigt riktigt bra chillad house. Något för sommaren, helt klart. Kör upp några låtar med dem så småningom. Men inte nu. Istället är det dags för baluns hos Charlie. På bild: ett par roligare strumpor märke Gant. Trevlig kväll! Har ni förresten tänkt på att mina ben är blekare än inlandsisen? Tänkte väl nästan det


-- Post From My iPhone

Veckans Spår

Eros!

Som min vana trogen surfade jag in på stureplan.se i morse... Brukar göra det ngn gång varje vecka. Kolla trender, kolla bloggar - och viktigast av allt - undersöka vilket hår-klet som bäst bäst lämpar sig för lejonmanen anno '09... Skämtåsido...

I alla fall... Stöter på den här bilden...

... Jag sätter således kaffet i halsen, skriker på hjälp! Första hjälpen! NU! Vad fan gör Eros Ramazzotti på PUSH skriker jag!?! Torkar bort svettpärlorna, tar ett djupt andetag - och märker vem det egentligen är! Det är äckel-Panos! Fy fan vad besviken jag blev nu!

Men frågan jag ställer mig! Är det en medveten strategi av Panos att efterlikna Eros? 

TRO PELLE DET!

Eros, Nu kör vi!

Premiär: Veckans Spår

Sådär. Återigen tid för ny programpunkt! Och herre jävlar vilken programpunkt sen! Bättre än Spotify helt klart. Jag kan komma att anse att Spotify känns något förlegat i sammanhanget. Bra så! Nåväl, nu kör vi!