fredag 15 januari 2010

Blues blues blues

Damen kollar Let's Dance. I mångt och mycket begripligt, det är ju trots allt ett kvinnofolk vi har å göra med. Jag å andra sidan tittar hellre på när färg torkar. Nae, vid närmare eftertanke behöver det inte ens vara en nymålad vägg jag behöver vila ögonen på. Kall å grå betong räcker bra. Det är tamejtusan roligare att stirra på. Gav upp när det var dags för första dansen. Den där Agneta Sjödin skulle dansa. Letade efter katetern men skönjade ingen. Misstog mig. Trodde hon hade åldern inne. Förresten känns det bara som att det är stjärtgossar å till åren gångna politiker som är med i den här smörjan. Hur som helst.

Tröstar mig med vårklädesletande och blues. Bäst idag är utan tvekan pajasen tillika bluesartisten Buddy Guy och dennes It's A Jungle Out There (länk).


torsdag 14 januari 2010

Hög tid för cover!

Trillade häromdan över en mer eller mindre lysande cover på Roxettedängan The Look. I Am Cereal heter gruppen och verkar vara av tyskt börd! Kommer absoluta stämma väl överens med ett glas negerfot till helgen!

Bussresor

Tåg har bytts ut mot buss. Det oerhört kalla klimatet har gjort tågen indisponibla som färdmedel till å från jobbet. Låter som en tv-nyhets uppläsning. Första meningen i vinjetten. Vill vara Bengt Magnusson.

Gör väl ingen större skillnad egentligen. Men har lyckats utröna ett par:
1 ) restiden från kyffe till kontor går från 30 till 70 minuter. Inget att klaga på. Det är ju som det är när man inte har kräm nog för en visp.
2 ) det är fanimej mycket mysigare att åka buss. Idag sitter jag på nedre våningen i en dubbeldäckare. Känns som att man är på väg till Sälen. Tajt, lågt i tak å relativt högljutt. Bara lapin kulta, ostbollar å fislukt som saknas.
3 ) som en fortsättning på ovan nämnda skillnad. Närheten gör att man praktiskt taget hör vad folk tänker. En som dock talar - och han gör det högt - är en riktigt svår miljöpartist som bara tycker å tycker å tycker. Han har inte gjort annat än tyckt i hela sitt liv Senast i raden av yttranden var hur illa han tyckte om Israel. Han har även sagt sitt om monotona med att vara bartender och hur illa det är att ge sig ut å resa efter studenten. Han har ju "liksom rest sedan barnsben". I skrivande stund diskuterar han något i stil med "illusionen om individualismen". Gillar inte folk som bara ska tycka för tyckandets skull. Såna som alltid ska veta bäst. Var sån när jag var yngre förstår vad folk måste ogillat en.

Nae. Vill bara fylla denna makabra människas strupe med spannmål och sedan sy igen munnen med nån ekologisk tråd Men nu äntligen skuttade han av. Slutet gott...

The Faces ikväll!

onsdag 13 januari 2010

Johnny Winter

Snubblade över ett gediget Muddy Waters-album igår, King Bee. Helt okej men inte alls i paritet med favoriten Folk Singer. Nåväl. Uppmärksammade att det var Johnny Winter som producerat albumet. Å vem fan är då det? Yada yada. Jo, Johnny var under 60- och 70-talet en erkänt skicklig bluesartist och producent för er som har bryr er.

Det roliga i sammanhanget tycker jag ändå är Winters utseende. Va fan. Hur lyckas han med konststycket att se ut som något
Joey Tempest och Tito Frez fnulat fram på en exkrementfylld wc på reeperbahn 78'.

tisdag 12 januari 2010

Skrämmande likt Tompa Jones..?

Slökollade på matchen Fiorentina-Bari häromdan och förundrades över hur lik Tom Jones Baris tränare Ventura (se länk) var.

Jag hade aldrig klarat av att taktiktugga med värdige tränare Ventura. Tankebanorna hade inte riktigt överensstämt. Han tänker offsidefälla och sidledspass. Jag tänker brösthår och pussycat.

lördag 2 januari 2010

Julen är över...

... Och nyåret inkrökat. Med det kommer TRE skäl till att vi fortast möjligt bör lämna vintern bakom oss, och fortast möjligt ta avstamp mot våren och dess soliga och gemytliga bravader.



1) Rick Astley - Take Me To Your Heart



2) Eric Carman - Hungry Eyes



3) Dan Hartman - I Can Dream About You

tisdag 29 december 2009

Den gode Mose

Mose Allison är utan tvekan min nya favorit. Snubblade över Mose via nått jazz-album häromveckan. Det är speciellt ett album som satt sina avtryck, nämligen I Don't Worry About A Thing, och på det, en låt som just nu går på repeat i podden. Denna gåva till mänskligheten heter Your Mind Is On Vacation och är i mitt tycke helt formidabel. Det självklara valet på vägen till kontoret varje morgon. Svänget, rösten å texten. Smaka på vers två:

You're quoting figures, you're dropping names
You're telling stories about the dames
You're always laughin' when things ain't funny
You try to sound like you're big money
If talk was criminal, you'd lead a life of crime
Because your mind is on vacation and your mouth is working overtime


Inte blir det sämre av att käre Mose ser ut som en blandning av en gestapo-polis och random helylle skogshuggare. Fantastiskt!




lördag 26 december 2009

Brogues!

Fick i dagarna hem de här rackarrökarna från Asos. Är riktigt nöjd med dem! Länge funderat på att skaffa ett par bruna brogues men aldrig riktigt fått tummen ur. Kanske inte av allra yppersta kvalifix (nån som vet mer?) men det låter vi vara tills vidare. Trevlig kväll!





fredag 25 december 2009

Tompa Waits!

Den amerikanske musikjournalisten Gary Graff beskrev en gång artisten Tom Waits och dennes röst som om denne blivit dränkt i ett fat bourbon, lämnad hängande i rökhuset några månader och därefter blivit överkörd av en bil.

Tom Waits är ju som nu kanske redan förstått minst sagt säregen i sin musikstil och Pastell håller helt och hållet med om ovan nämnda beskrivning. Det är en blandning av blues, jazz och något lurigt industrialt. Men inte nog med att han är en hyvens bra musiker. Han verkar även vara en väldigt härlig människa. Eller vad sägs om det här?

torsdag 24 december 2009

God jul!

Nu färdas Pastell mot julbord och andra bestyr. God jul!

Fick förresten en tidig julklapp av papsen. Tre liter orgasm!



onsdag 23 december 2009

Tips inför morgondagen

Är Du likt Pastell trött på Carola och hennes vareviga Betlehemsplattor som år efter år släpps i nya versioner - den ena risigare än den andra.

Pastell tycker att detta fenomen blir särskilt påtagligt på julaftons morgon då familjen traditionsenligt träffas framför brasan över en gräddigare likör. På detta ska det ju sjävklart vara julmusik och oftast blir det Carola, Jill Johnson eller nån av homofilerna Magnus Carlsson eller Peter Jöback. Den närmast elektriska stämningen som sakta men säkert byggts upp under morgonen försvinner på en ynka tusendel. Är nära på att kvävas varje gång. Och ett likadant scenario kommer ju att utspela sig i morgon. Ett som är säkert. Det är ju liksom tradition.

Känner du igen dig?

Nu kan du äntligen pusta ut och luta dig tillbaka. Tiden bör istället spenderas på Stevie Wonders lilla julpärla Someday At Christmas från 1967. Inget överjävligt i sig, bara ett hyvens substitut till allt det där enahanda och slentrianmässiga som år efter år anstränger sig för att vandalisera vår ädla juletid.

God jul!

tisdag 22 december 2009

Gästkrönika: Svensk jul håller på att dö ut - nästa år flyttar jag till amerikat.

”Vad fan ska jag köpa till henne i julklapp?” ”Ja jag skulle klara mig bra utan allt jävla julfirande” ”Nästa år drar vi iväg till Thailand över julen”


Obegripligt. Det är väl en tråkig inställning. Jag vet ju tyvärr att det är många därute som samtycker med ovanstående citats talare. Ok att åka iväg, om det är till Amerikat, för dit flyttar jag om vi inte kan styra upp det bättre här hemma i Svedala. Jag menar, kom igen. Det är ju för fan bara en utav årets tolv månader som erbjuder en sådan ljuvlig mix, med en klar röd tråd och med ett slutmål, kom igen nu.

Klappar ska slås in (och överhuvudtaget hittas), skinka griljeras, det sista pyntet ska fram, ljusen tändas, nu kör vi. Julen är en sed förföljt oss sedan 1500-talet. Sedan detta århundrade har man alltså jobbat julgran, julklappar och julmat. Så även detta år. Julen är en tradition, som är till för att behållas. Varför ändra på ett vinnande koncept, för visst har vi det trevligt under julen? Om vi bara slutade med allt detta julbestyr och julen uteblev och vi bara gled igenom december precis så obemärkt som de resterande månaderna, tror jag nog att du skulle känna en viss saknad av julen. För det är det som kommer hända om vi i Sverige inte köttar på lite, julen kommer utebli. För varje år som går så möts man av mer nonchalans och ”dra ner på”-inställning än föregående år. Här ska fan inte dras ner på, vi ska maxa och istället överträffa föregående år, avseende allting, oavsett om det är glögg eller julbelysning.

Men i landet lagom så är det inte passande att klä in hela sitt hus i blinkande neonljus med någon blinkande ren på gräsmattan. Nä, för vad ska grannarna säga då, nä det går ju inte. En utegran med belysning och lite marschaller, det räcker bra så. Och dricker man glögg innan första advent då är man ”tokig”. Ja tjena, tur är väl det, att några sköter sig och har fattat grejen med julstämning. En annan sak som är mer och mer påtaglig för varje år är ju allt kring julklappar. Det ska dras ner hit och dit och ”man byter bara pengar” och det ska göras någon julklappslek som kan sluta med att en person sitter med 16 paket och återstående skara har noll. Jamen vilken dra idé, vilken trevlig julklappsöppning det blir. För visst fan vill alla öppna ett paket. Någonting annat är skitsnack. Absolut, det kan vara svårt att veta vad man ska köpa till sin kusin som man säger ett ”Hej hur är läget?” till vartannat år, kan ju lätt bli opersonligt. Men du kan väl ändå lägga lite energi på de nära och kära. För du vet ju själv hur glad du blir för en personlig klapp med fint innehåll. Ställ dig och gör lite mozartkulor och ge bort, det krävs ju inte en chanelväska för att göra någon glad(nivån av tacksamhet och glädjekan ju dock skilja sig något mellan dessa ting, men ändå, ni förstår min tanke).

Jag kan förstå att folk tröttnar på de varje år återkommande julinslagen, typ Carolas ”Jul i Betlehem”- skiva som varje år får nytt omslag, och även släktgrejen, då jag själv inte är ett big fan av släktträffar. Även dopp i grytan som är skitäckligt och ingen vill ha, förutom Ragnhild då. Även sällskapsspel och bläddrande i fotoalbum kan ju skippas. Men grejen är ju att dopp i grytan ska stå där. Carolas skiva ska ju liksom den finnas och även släkten ska avhandlas. Och lite med tjusningen med julen är ju att det är då man faktiskt spelar spel med sin mormor och tittar i det där gamla fotoalbumet, och det är väl ändå en viss charm med det. Så slå dig ner framför brasan, värm på glöggen, tänd ljusen och umgås med dina nära och kära och känn in julstämningen i sann Ernst-anda.

Det är bara några dagar kvar på årets bästa månad, ta nu tillvara på dem. Jag vet ju att många redan suktar efter våren och att tramsa runt med rosévinet, de pastellfärgade shortsen och de där balla brillorna som gör dig tuffast i vallgraven (herr Pastell påannonserade i söndags vårens måste), men lugn, det kommer. Men nu. Dags att maxa, nu kör vi hörrni.




Ha nu en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2010! Tack för mig.



/ Emma A

måndag 21 december 2009

Premier League och julfester

Det har ju blivit något som händer varje år. Det vet vi alla som är någorlunda insatta i fotboll och allt vad det innebär. Snarare regel än undantag. Och det blir ju liksom värre varje år. Jag talar sjävklart om Premier Leage-klubbarna och deras mytomspunna julfiranden.

Företeelsen sägs, enligt aftonblaskan, ha haft sin start 1998 då flera Liverpoolspelare under sin julfest, har samkväm med strippor och en halvnaken Jamie Carragher en bit in på kvällen - tidigare under kvällen utklädd till Ringaren av Notre Dame - bemödar sig smörja in en av damerna med raklödder.

Min favorit är annars Newcastles julfest året efter det så kallade startskottet. Varje spelare fick en present som på ett eller annat sätt skulle avspegla deras karriär, personlighet och ursprung. Den tyske mittfältsdynamon Dietmar Hamann fick således Hitlers bok Mein Kampf medan italienaren Alessandro Pistone fick ett fårhjärta i julklapp, vilket är ett tecken på feghet.

Men tillbaka till nutiden. Frågan är om Tottenham i år inte tog priset. 16 a-lagsspelare i laget, ledda av Robbie Keane, gick bakom på managern Harry Redknapp. Det talades om en gemensam golfresa och spelarna fick självklart sin önskade ledighet beviljad. Men istället för att åka iväg på en lugn golfresa styrde man kosan mot Dublin och en hemlig julfest.

Nåväl, kass disciplin om inte annat.

Böterna sägs, alltså sägs, landa på 16 miljoner SEK för de inblandade. Ett belopp som kanske vore värt att betala för att få reda på hur den gode manager Rödknapp reagerade när han fick reda på det hela. Gubben har ju sannerligen ett humör som inte är av denna jord.

Exempel på det är en klassiker som denna. Det är ju egentligen helt fantastiskt hur han kan bli så okoncentrerad av en sådan händelse. Han kan liksom inte släppa det. Det bara går inte,


söndag 20 december 2009

Pastell goes skvallerblaska

Enligt TMZ har bildsköna Brittany Murphy ikväll avlidit i hjärtstillestånd. Känns konstigt på nått sätt, om det nu är sant vill säga.

Minns det som igår när jag kollade 8 mile första gången och tänkte att den där Brittany minsann var en riktigt mysig kvinna. Man var sexton - och med facit i hand - sämre på att pumpa den rosa cykeln än legenden Chuck Sherman.

Åter till tragedin. Är det narkotikum månne? Den som lever...



Pastell å Co rekommenderar... #4

Artikeln nummer fyra i serien Pastell & Co rekommenderar är nu tillgänglig i etern. Det känns som att denna del i gamla bygget är på tok för bra för att ändra på. För gamla pasteller kan jag informera om att artikelserien helt sonika handlar om saker och ting som uppskattas, och som bringar vardagen det där lilla, lilla extra!

Luther Vandross
Never Too Much
1981
Epic













Luther
Fuckin' Vandross is a fuckin' man of genius! Superlativen kan vara slut redan där, typ! Men den gobben föddes minsann att sjunga. Lyssna bara på den helt tokiga inledningen av albumet Never Too Much. Känn dig hänförd; Never Too Much, Sugar And Spice och Don't You Know That! Vilken käftsmäll. Tveklös line-up! Det blir inte sämre av av att Luther droppar ett av 80-talets tyngsta intron i She's A Super Lady. Out If Touch kan slänga sig i väggen. Det här är 80-talet från sin allra bästa sida.

Nåväl. Det är synd att det i skrivande stund är december å snöslask. När man hör Mr. Vandross tjusiga stämma vill man onekligen teleportera ju onekligen till random rosétjöt på Kalmar Slott i säg, maj månad. Minnen det!

lördag 19 december 2009

Herrejävlar vilka brickor!

Fick precis ett helt vansinnigt begär efter våren med allt vad det innebär... Skälet?



En sån som Bob

Bob Dylan är en rackare som jag lyssnat allt mer på under senare tid. Det är ju inget konstigt i det alls. Det är en jävel på att knopa ihop musik och det känns på något sätt ganska menlöst att hylla en sån som Bob... Inget scooop direkt. Jag menar, va fan, killen är ett geni och kommer vara en av de allra största för en lång tid framöver. Men jag kan dessvärre inte hålla mig.

Det är ju inte direkt så att man sticker ut hakan när man påstår att exempelvis Blonde On Blonde eller Highway 61... är bland de plattor som någonsin släppts. De plattorna är lika viktiga för musikhistorien som Kevin Costner var för 80-talets filmindustri.
Tycker det är rätt kul med jämförelser. Sätter saker i perspektiv och det ger en aningen nyktrare bild över saker och ting. Man kan säga att dessa två verk, samt många många fler komponerade av Dylan är typ Kate Moss; överskön, nonchalant och jävligt mysig medan exempelvis E.M.D.s nykläckta julskiva Välkommen Hem mycket väl kan vara en korsning mellan Erik Åsbrink och Zübeyde Simsek; småsmörigt, tjatigt och alldeles för fittigt.

Inte sant?

fredag 18 december 2009

Kungliga Biblioteket på tuben

Ha ha! En blogg som jag följer, Manligt med Jonas Cramby, skrev häromveckan om Kungliga Bibliotekets kanal på yotube. Självklart var ju även Pastell tvungen att grotta ner sig i alla gottesaker kanalen hade att erbjuda. Och klassiker fanns det ju gott om! Bland annat den om Christer Petterssons frigivning.

Kolla bara bilden 1.24 in i klippet. Hur världsvan ser han inte ut (hörde jag Frank Sinatra)? Tänk att ha den på canvas i vardagsrummet?

Och inte fan suger två gubbar i sig tre flaskor sprita över en kvälls kortspel? Ha ha ha!

Såvida man inte heter Christer P förstås!

Med detta. Trevlig Helg!

Rick James

Jag kan inte bestämma mig för vad som är sjukast alternativt härligast med videon nedan. Antingen så är det Rick å hans sjåsfritt avslappnade pressmaterial eller killen som verkligen fått för sig att filma skiten å sedan ladda upp det på tuben.

Mr. James verkar hur som haver lika påtänd som ett oljeraffinaderi...

Äntligen Tara!

Vem har i veckan undgått att den (före detta) så behagliga Tara Reid tagit ytterligare kliv i karriärstegen (se bild nedan). Damen som under flera år varit ute å fumlat i mörkret - och detta ordentligt. Jag har flera gånger skakat på huvudet kring denna kvinnas beteende. Jag vill ju ändå påstå att hon ändå inne på viss kvalitet när det begav sig.

Men jag måste säga att jag hela tiden försökt förtränga detta beteende med media som ursäkt. Detta då min kära mor flera gånger under min uppväxt påtalat att man inte ska tro på all den smörja media basunerar ut till oss - det lilla lättlurade folket.

Jag har i alla fall stått upp för dig under hela denna kämpiga tid, det vill jag ändå att du ska veta, Tara!

Som alla vet så har ju hennes mediabild har sedan Van the Man och American Pie varit så nerkörd å alkad att hon fått en ärkesuput som the Hoff att verka alldagligt nykter. Färskar upp era minnen med det här. Och inte minst det här.

Nåväl. Tara har nu återigen tagit grepp om sin karriär, och på vilket sätt sen! Fantastiskt. Som jag längtat!

Jag kan fortfarande komma på mig själv när jag tänker på den där överkåta stämningen i den sista scenen av ovanstående film. Tara svävar likt en fridlyst fram genom röken - kör den oskyldiga imagen fullt ut - och yppar att hon minsann står där alldeles troslös och till förfogande.

Förmodligen är det den scen som nu gör här när hon står här som en korpkändis å ämnar tjene sitt sista glamourösa levebröd på sin väl uppgottade hylla. Jag menar, vem som helst klarar inte att följa upp en sån makalös succé.

Till sist, nu hoppas jag att
Skavlan funderar i samma banor å lägger upp en duktigt bra offert!



Saxat från Expressen (i övrigt en av de sämre bildjämförelserna i mannaminne):



En parantes

Ögnar tafatt genom dagens Metro. På sidan 6 ser jag rubriken nedan. Gillar ordvalet skarpt men visst fan klingar det inte riktigt. Tänker förstås på det VRESIGA snövädret.

Smakar på det i munnen ett par gånger. Vresigt, vresigt snöväder. För varje gång jag säger det blir det bara mer fel.



Har alltid uppfattat ordet vresig som något argsint och något/någon som ofta sätter sig på tvären. Visst, det passar ju in på ovan nämnda väder men håll med om att ordet ihärdigt känns mer passande i detta fall! Men men, man lär sig tydligen nått nytt varje dag!

torsdag 17 december 2009

Bilsökande...

En arbetskollega kollar efter ny bil. Senaste budet stavas Kia. Jag vette fan. Känns lite väl safe.

Lobbade istället för en annan kärra... En Trabant '88. Jag menar, äkta tyskt hantverke slår ju japsarna på fingrarna alla da'r i veckan. Och 88an sägs vara en hyvens årgång. Bara en sån sak!

Herman - mannen myten knösen

Igår när jag gick å la mig kom jag helt plötsligt att tänka på den alltför beskedlige Herman Lindqvist! Låg länge och ojade mig över den stil och finess han besitter, för att inte tala om hans uttal (eller artikulation som han själv skulle sagt). Ha ha.

Minnen från barndomen dök upp. För mig var Herman ungefär som MacGyver eller Björnes Magasin. Har gillat honom starkt ända sedan barnsben. Jag minns att jag satt som klistrad framför teven, var å varannan måndag (om jag inte missminner mig) då Herman's Historia sändes. Och om jag nu mot förmodan skulle missa något av avsnitten spelade pappa in det på VHS till mig. Bara en sån sak. 90-talet i sitt essä!

Förresten, för att på något sätt anknyta till en av bloggens många huvudsysslor. Undrar vad Herman själv drar igång för platta när han känner sig belåten med tillvaron. Ponera att han häller upp en aningen dyrare calvadoz, lutar sig tillbaka i sin lätt slitna rustika länsfåtölj, släpper lite på scarfen, suckar lite kring slaget vid Lützen och funderar ut vad han bör tillfredställa sina aningen bortskämda hörselorgan med. Öronen har varit med tidigare om man säger så! Räcker inte med något så banalt å okonstlat som Eric Gadd där inte.

Jag själv tycker ju att det är på tok för enkelt att påstå att den gode Herman lyssnar på Bellmans alster, så enkelspårig kan han helt enkelt inte vara. Å andra sidan har jag en jävligt underhållande bild framför mig där Herman går loss totalt och i bar underkropp headbangar till Mötley Crüe. Men nej! Vad gäller Herman å hans musikaliska smak så lägger jag min röst på något mer återhållsamt i form av Toto eller Supertramp..! Tänk er själva när Rosanna når sitt crescendo, då jävlar blir det liv i luckan hos familjen Lindqvist... Då vevas minsann scarfen frenetiskt över hjässan...

Eller vad tror ni?