Pastell å Co rekommenderar...

Då var det dags för en ny programpunkt, den är visserligen jävligt bred, men jag gillar konceptet! Den handlar helt sonika om saker och ting som jag uppskattar, och som ger vardagen det där lilla, lilla extra. Först ut är musikalbumet Back In The High Life. (Klicka på albumtiteln för länk till Spotify)

Steve Winwood

Back In The High Life

1986

Island Records

Efter att ha raglat runt i diverse musikgenres, jazz i Muff Woody Jazz Band, R&B och blues i Spencer Davis Group, psykedelisk rock i Traffic och rock i det kortlivade projektet Blind Faith, hittade Winwood rätt. Efter ovan nämnda, halvdana som lyckade, musikaliska resor satsade Winwood till slut på eget material.

Vi snackar sent 70-tal och Steve börjar bli varm i solo-kläderna. Det börjar svalt i och med det självbetitlade albumet 1977. Men i och med att det andra albumet släpps brakar cirkusen lös. Steve är nu en produkt av 80-talets soliga och cocktailkrökande framgång och det verkar som att han droppar hits i sömnen. Låten Valerie, som sedermera blev Call On Me, skrivs av bara farten och vips släpps Back In The High Life.

När året 1986 sammanfattas kan man lugnt säga att Steve tillhör den yttersta eliten. Han drar hem hela tre Grammys, däribland som bästa manliga popartist. Succén är ett faktum och skivan som föranleder detta magiska år är, just det, Back In The High Life.

Skivan är enligt min mening ruggigt ojämn, men det var på något sätt konceptet under 80-talet, som det känns. Lyckades bara skivan spotta ur sig ett gäng hits så var allt frid å fröjd, då var det skit samma hur värdelöst resterande material lät. Detta tog Steve till fasta på och resten är historia. Låtarna jag rekommenderar är:

Higher Love - Behöver knappast någon utförligare presentation, en av de stora arrangemangen under årtiondet. Minns att min kära mor diggade sönder denna låt under min barndom. Den fanns alltid redo på band i handskfacket när familjen skulle på vift under deras förstföddes första år på jorden.

Take It As It Comes - Kan inte säga vad som är så härligt med denna låt, men den svänger, utan tvekan! Tacka saxarna och det överjävliga gitarrsolot för det! I alla fall, magkänslan säger att den helt enkelt kommer göra sig perfekt med ett glas blaskigare rosé och ett par farligare bågar våren/sommaren '09.

The Finer Things - Helt klart en av de mer lustigare låtarna jag hört på länge. Den känns schizofren, minst sagt. I ena sekunden tror Steve att han är medlem i N'Sync och således drar på bröderna Nick och Aarton Carter baklänges i ren och skär pojkbandsanda, för att kort efter det byta skepnad helt och dra av en refräng som skulle passa in som soundtrack till Sällskapsresan S.O.S. (refrängen skulle göra sig perfekt i sekvensen där Stig-Helmer fastnar i spinnakern)

Resten av låtarna tycker jag mer eller mindre ni kan låta vara. Visst, det finns väl ytterligare någon låt som svänger, men spendera hellre er dyrbara tid på klippet nedan!