En sån som Bob

Bob Dylan är en rackare som jag lyssnat allt mer på under senare tid. Det är ju inget konstigt i det alls. Det är en jävel på att knopa ihop musik och det känns på något sätt ganska menlöst att hylla en sån som Bob... Inget scooop direkt. Jag menar, va fan, killen är ett geni och kommer vara en av de allra största för en lång tid framöver. Men jag kan dessvärre inte hålla mig.

Det är ju inte direkt så att man sticker ut hakan när man påstår att exempelvis Blonde On Blonde eller Highway 61... är bland de plattor som någonsin släppts. De plattorna är lika viktiga för musikhistorien som Kevin Costner var för 80-talets filmindustri.

Tycker det är rätt kul med jämförelser. Sätter saker i perspektiv och det ger en aningen nyktrare bild över saker och ting. Man kan säga att dessa två verk, samt många många fler komponerade av Dylan är typ Kate Moss; överskön, nonchalant och jävligt mysig medan exempelvis E.M.D.s nykläckta julskiva Välkommen Hem mycket väl kan vara en korsning mellan Erik Åsbrink och Zübeyde Simsek; småsmörigt, tjatigt och alldeles för fittigt.

Inte sant?