Herman - mannen myten knösen

Igår när jag gick å la mig kom jag helt plötsligt att tänka på den alltför beskedlige Herman Lindqvist! Låg länge och ojade mig över den stil och finess han besitter, för att inte tala om hans uttal (eller artikulation som han själv skulle sagt). Ha ha.

Minnen från barndomen dök upp. För mig var Herman ungefär som MacGyver eller Björnes Magasin. Har gillat honom starkt ända sedan barnsben. Jag minns att jag satt som klistrad framför teven, var å varannan måndag (om jag inte missminner mig) då Herman's Historia sändes. Och om jag nu mot förmodan skulle missa något av avsnitten spelade pappa in det på VHS till mig. Bara en sån sak. 90-talet i sitt essä!

Förresten, för att på något sätt anknyta till en av bloggens många huvudsysslor. Undrar vad Herman själv drar igång för platta när han känner sig belåten med tillvaron. Ponera att han häller upp en aningen dyrare calvadoz, lutar sig tillbaka i sin lätt slitna rustika länsfåtölj, släpper lite på scarfen, suckar lite kring slaget vid Lützen och funderar ut vad han bör tillfredställa sina aningen bortskämda hörselorgan med. Öronen har varit med tidigare om man säger så! Räcker inte med något så banalt å okonstlat som Eric Gadd där inte.

Jag själv tycker ju att det är på tok för enkelt att påstå att den gode Herman lyssnar på Bellmans alster, så enkelspårig kan han helt enkelt inte vara. Å andra sidan har jag en jävligt underhållande bild framför mig där Herman går loss totalt och i bar underkropp headbangar till Mötley Crüe. Men nej! Vad gäller Herman å hans musikaliska smak så lägger jag min röst på något mer återhållsamt i form av Toto eller Supertramp..! Tänk er själva när Rosanna når sitt crescendo, då jävlar blir det liv i luckan hos familjen Lindqvist... Då vevas minsann scarfen frenetiskt över hjässan...

Eller vad tror ni?